Februari 2002
Det var en hemsk höst och jag var en mycket besvärlig människa. Jag gick rakt in i väggen i mitten av förra hösten. Kände mig helt slut och utbränd. Livet var inget roligt längre. Jag var inte så lätt för mina nära och kära att handskas med.

I början av november så gick jag ned och jobbade 4 timmar om dagen igen. Men det hjälpte inte så mycket just då. För jag var så nere. Men jag kämpade mig fram. Det var som om jag hade sorg. Sorg över att jag aldrig kommer att bli den samma Jeanette som innan sjukdomen. Även mina barn hade den sorgen. Fast dom nog inte förstår det.

Under julen så åker vi alla upp till Dalarna. Till min mormor och morfar. Det var en skön ledighet. Men inte tillräcklig för att jag skulle börja jobba som vanligt efter det. Så jag blev sjukskriven till sluten av februari att jobba 4 timmar om dagen.

Min läkare tyckte jag skulle kontakta en psykolog. Så jag fick pratat av mig lite. Jag har inte kollat upp det än. Men jag skall ta tag i det snart. Men i alla fall så började jag att må bättre för några veckor sedan. Jag känner att det finns hopp. Hoppas att det håller i sig så jag inte trillar tillbaka.

Idag har jag varit och gjort det populära benmärgsprovet.

Jag hoppas att jag går mot en ljusare och bättre tid nu. Så jag orkar att ta tag i ett större boende tex. och en massa andra saker som jag måste tag tag i.

Vi skall måla om i Oscars rum på lördag och det är ju verkligen på tiden. Sen var jag och kollade könen på några av ormarna och den ena ödlan. Det är något som jag har väntat med ganska länge. Så nu när det är gjort kan jag sälja av ett gäng.

Nästa vecka skall jag träffa både gynekologen och min läkare Per Ljungman. Får väll se om dom har något intressant att säga.

Jag sitter här och tänker om det är något jag har glömt att skriva. Men jag kan inte komma på något mer just nu.

Maj 2002

Livet går upp och ner. Det är verkligen en berg och dalbana. Ibland är jag glad. Ibland arg eller irriterad.

Jag kan bli jätte arg över saker som jag inte brydde mig så mycket om tidigare. Tex. saker som har med barnen att göra. Det har till och med hänt att jag har kontaktat tidningar över diverse orättvisor. Som blev publicerat i en av Sveriges största tidningar.

Vilken adrenalin kick!!

Jag har fortfarande inte orkat att ta tag i en del saker. Som tex. en psykolog. Jag skulle verkligen behövandet. Man jag har inte kommit mig för. Tiden den bara går.

Har en del strul med min son, Oscar. Som av någon andledning har det ganska så kämpigt. Det visar sig i ett
aggressivt och trotsigt humör. Förmodligen är det hur jag mår som spelar av sig i honom.

Man får hoppas att det lugnar ned sig snart. Han går snart ut första klass. Det har varit ett ganska så rörigt år. Dom har varit många barn i klassen med många olika behov.

Efter en del samtal med läraren så har vi skräddarsytt han tillvaro i skolan till Oscars fördel.

Jag blev sjukskriven 50% hela denna terminen. Det har varit ganska så skönt. Förutom att Försäkringskassan håller på och tjatar om sjukbidrag. Man får "visst" bara vara sjukskriven i två år av samma sjukdom. Sen spelar det ingen roll vad det var för sjukdom man hade.

Så nu kommer jag att får 25% sjukbidrag. Det blir man inte rik av. Det är samma som man typ skulle ha haft i pension. Den enda fördelen med det är att man inte måste hålla på med en massa läkarintyg. Utan att man får det en längre tid.

Det var mycket intressant som Elisabet från Cancerfonden skrev i min gästbok. Hon skrev:

"Tråkigt att du haft det så jobbigt men, om det nu kan vara till någon nytta, så är just känslan av detta med sorg och insikten om att man inte blir som före sjukdomen vanligt ca 3 år. Många upplever även att omvärldens förståelse för ens situation har minskat. Problem med arbetsgivare, Försäkringskassa, vänner och bekanta är inte alls ovanlig."

Sorgen över att jag aldrig kommer att bli som jag var innan sjukdomen finns kvar i mina tankar. Även om jag har accepterat den lite bättre nu. Jag har blivit mognare än jag var innan.

Problem med arbetsgivaren har jag inte. Min chef är en underbar människa med mycket förståelse. Några vänner har jag tappat. Det hade man ju hört en hel del om. Jag trodde inte riktigt att det skulle hända mig. Men det gjorde det.

Det finns faktiskt en fd väninna som inte vet om jag lever eller är död. Så kan det gå om man är en fegis och inte vågar höra av sig till sin sjuka vän. Jag har heller ingen lust att tala om att jag faktiskt mår ganska bra.

Men mina närmsta vänner. Dom är verkligen vänner. Familjen har jag heller inte haft något problem med och försäkringskassan är försäkringskassan. Det behöver inte just kommenteras. Sjukbidrag skall det bli.

Jag kommer att gå tillbaka till 75% i juli. Det kommer att bli intressant. Jag skall även börja jobba med ettor till hösten. Det brukar inte vara en dans på rosor. Så vi får väl se hur mycket jag pallar.

Men först så hade jag tänkt att var ledig ganska så mycket i sommar så jag kan ladda batterierna.

Trevlig sommar!!!!!

September 2002
Det är mycket att hålla reda på. Läget är ungefär detsamma som i maj. Jag är trött. Men jag har nog mer vant mig vid att vara trött. Tyvärr....

Jag jobbar nu 75% och det är ganska körigt. Dom är små barnen som jag jobbar med och det tar mycket kraft och energi. Men det blir nog bättre bara dom små liven får landa lite.

Sen har jag blivit ansvarig för skolans hemsida. www.tomtbergaskolan.huddinge.se
Det är mycket att pyssla med. Men det tycker jag är så roligt.

Tyvärr så tycker jag att förståelsen över att jag varit så pass dålig och inte orkar inte är så bra på jobbet längre som den har varit. Det har gått tre år sedan nu. Så folk har glömt och sen har det tillkommit så många nya som inte riktigt vet vad jag har gått igenom.

Man ska väl inte älta eller????????????

Jag har även fått 25% i sjukbidrag. Det var inte så dåligt som jag först trodde. Jag förlorar inte många kronor alls på det. Sen får jag även alla pensionärs rabatter och det måste man utnyttja. SL mm

Under sommaren som jag var ledig i 7 veckor hade vi det bra. Vi var i Dalarna i 3 veckor. Hemma ett tag. Jag och Oscar åkte till Helsingfors.

Under sommaren så började jag att fundera på att flytta upp till Dalarna. Funderingarna har tagit form och det kommer att hända. Jag och barnen flyttar in till min farmors hus i Färnäs några km från Mora till nästa sommar.

Jag måste säga att beslutat har varit lätt och det känns så skönt att få flytta ifrån storstan. Jag vill ha lugn och ro. Barnen att få växa upp på landet och inte i en hysteri i stan.

Jag vet inte vad jag skall arbeta med. Men något kommer jag att hitta. Jag får väl städa :-) Barnen kommer att få gå i en skola med 140 elever....... Det är bara en 5:e del av vad det går i deras skola nu.

För speciellt Oscar kommer det bli stor förbättring. Han har verkligen inte mått bra på sista tiden. Jag har varit mycket med honom i skolan. Vi har gjort åtgärdsplan. Klassen som han går i nu är på tok för rörig för att vara hälsosam. Jag förstår så väl att han slår bakut.. Så flytten för honom kommer att bli mycket bra och han inväntar den mycket positivt.

Tora trodde jag inte skulle vilja flytta. Men hon är beredd att släppa allt. För att få flytta till landet.

Jag måsta säga att jag är imponerad av både Tora och Oscars vilja att lämna stan för att bo på landet. Jag tycker att det
säger ganska mycket om livet i stan.

Dom pratar om vilka djur vi skall ha mm. Hund, kaniner.. Kanske häst så småningom. Vi måste lära oss att rida först :-)
Tora säger att hon skall spela basket i Orsa. Det kommer att bli intressant.

Dessutom kommer det bli ett lyft för min farmor som kommer att bo kvar i huset. Det kommer att underlätta en hel del
för henne.

För övrigt så kommer jag inte igång med varken träning eller att gå till en psykolog. Jag blir ganska arg över saker som jag inte tycker är bra. Det är jobbigt för mig för det tar en sådan kraft.

Jag har lagt ner mycket tid på Oscar för att hans skall må bättre. Hoppas att det ger resultat. Han har det mycket jobbigt i skolan och är ganska aggressiv.

Det är intressant som när jag träffar min läkare. Det jag berättar har han hört andra säga många gånger. Jag tycker att det känns skönt. För då vet jag att jag inte är ovanlig eller nått. Han tycker att det är bra att jag har hemsidan. Den fungerar som terapi för mig. Sen tycker jag att det är kul när andra som är sjuka, har varit eller nära anhörig tar kontakt med mig.

Tyvärr brukar dom som jag mailat till försvinna efter några veckor. Det känns mycket obehagligt efter som man inte vet vad som har hänt. Fortsätt gärna att maila till mig.

På återseende :-)

21 november 2002

Igår var TV 4 här och filmade och intervjuade mig inför en dokumentär film om cancer. Som skall gå på nyårsafton
klockan 18.00.