Benmärgstransplantation

För att man nu skall vara på den säkra sidan att inta få tillbaka leukemin så måste man göra en benmärgstransplantation.

Då kan man göra antingen från en annan givare (allogen) eller från en själv (autolog). Man testade min bror om han skulle passa som givare för mig men det gjorde han tyvärr inte. Man kan ju söka efter en givare i Tobiasregistret. Men man beslöt att göra en transplantation av min egen märg.

Den här transplantationen gör man i normala fall med stamceller. Med lite hormonsprutor och tålamod så får man ut stamcellerna ut i blodet (dom finns annars i benmärgen). Som sedan sköljs genom en speciell apparat. Men detta gick inte att göra på mig eftersom mina stamceller var ute i blodet just när jag hade min hjärnblödning. Stamcellerna är endast ute i blodet ett par dagar.

Så istället gick man in på samma sätt som när man gör benmärgsprov och drog benmärg ifrån mig. Med då var jag sövd i narkos eftersom dom behövde så mycket.

Innan man får sin benmärg/stamceller så får man en tuffare cytostatikabehandling än dom man fått tidigare i ca 6-7 dagar.. Målet är att slå ut alla leukemiceller. Sen så får man tillbaka sin benmärg/stamceller. Men denna behandling slår inte bara ut de sjuka cellerna utan också den friska benmärgen.

Det är därför som ny benmärg måste tillföras genom en transplantation. Detta är ett framgångsrikt sätt att bekämpa eventuella kvarvarande leukemiceller. Jag fick även cytostatika insprutat i ryggvätskan (lumbalpunktion) för att få bort eventuelle elaka celler i hjärnan. Av LP så fick jag en hel del problem med huvudvärk så fort jag satt eller stod upp. Så det var bara att ligga som gällde då.

Jag mådde inte alls bra efter den behandlingen. Mådde väldigt illa och det var mycket jobbigt. Medicinen mot illamående hjälpte inte längre och efter ett tag började jag att kräkas mycket ett par gånger varje dag. Mest på kvällarna och tidiga mornar. Under den här tiden så kunde jag inte äta någonting alls. Fick i mig lite vätska och annars så var det närningsdropp som gällde.

Av cytostatika och för att magen inte hade något att jobba med så fick jag diarréer som inte var så kul. Mitt psyke var också väldigt labilt. Mycket tårar var det. Mina värden var 
väldigt låga och den här gången så hämtar dom sig inte heller så snabbt som dom gjort tidigare. Jag fick tillbaka min benmärg den 10 oktober 1999.

Den 1 november så blev jag utskriven. Tiden där emellan var väldigt tuff och även första tiden hemma. Jag bodde då hos mina föräldrar. Jag låg mest på soffan och zappade på tv. 
Mamma försåg mig med mat för när jag kommit hem så kunde jag äta lite grann. Men jag mådde fortfarande väldigt illa.

Jag fick åka in till Huddinge dagvård 2 gånger i veckan för att lämna prover och få blod och trombocyttransfusioner. Jag hade fortfarande isoleringsvärden. Men jag klarade mig ifrån att 
få någon infektion under hela den här tiden och isoleringsvärden hade jag ända till februari 2000.

I början av december så flyttade jag hem med mina båda barn. Det var alldeles för tidigt. Men jag höll på att bli tokig och kände att jag måste bryta på något vis. Om jag flyttade hem så måste jag ju göra sånt som att tvätta diska, ta hand om barnen och laga mat. Städning fick hemtjänsten göra. Jag kan inte säga att det var en lätt tid.

Min son (6år) glömde bort att jag inte var lika stark som vanligt och körde på som när jag var frisk. Men jag släpade och kröp mig fram igenom det. Envis som jag är. Jag hade aldrig hämtat mig så fort som jag gjort om det inte varit för barnen och alla måsten runtomkring dom. Min dotter kom för sent nästan varje dag till skolan för att jag hade så svårt att ta mig upp ur sängen.

Men sakta, sakta så blev jag bättre. Kunde inte märka någon skillnad från dag till dag. Men från vecka till vecka gjorde jag det. Jag fick trombocyter ända till februari och blod till mars.